"Inom överskådlig framtid"

Den 9 februari 2011 sände radioprogrammet plånboken en intervju med Beatrice Ask och Jan Ertsborn med anledning att riksdagen ska behandla lagförslaget om ändringar i skuldsaneringslagen under mars månad. Innan intervjun påbörjades fick olika aktörer komma till tals, bland annat Kronofogdens chef för skuldsaneringsärenden, Anna-Carin Gustafsson Åström. Hon var kritisk till att regeringen inte förtydligat begreppt "inom överskådlig framtid" som med HD's prejudicerade dom i oktober 2010 innebär att gäldenärer ska acceptera minst 15 år på existensminimum innan man kan ansöka och få skuldsanering beviljat.

Under intervjun menade Ask att man inhämtat åsikter från remissinstanserna, hon nämde bankföreningen och Svensk inkasso och CSN som de tyngsta aktörerna för regeringens ställningstagande medans Erstborn förklarade att hans utredning stöds av budget och skuldrådgivare runt om i landet, men även av Konsumentverket och självaste Kronofogden. Det är tydligt att trots Beatrice Ask pratar om intressen som måste balanseras mellan gäldenär och borgenär så lutar ändå vågskålen kraftigt mot borgenärsintresset för Ask och den moderata regeringen.

Ask blir märkbart obekväm vid konkreta frågor om vilka förbättringar som den eventuell nya lagen kommer att innebära och menar att redan idag så skulle 100 000 svenskar kunna få skuldsanering om de bara sökte. Det är inte lätt att hålla sig för skratt eller gråt när man lyssnar på justitieministerns statiska förklaringar av hur verkligheten för överskuldsatta svenskar ser ut. Från ett priviligerat perspektiv är det oftast svårt att förstå svårigheterna som drabbar vanliga människor och livsvilkoren de ställs inför.

Ask avsäger sig egentligen politiskt ansvar för utformningen av den nya lagen och menar att det är remissinstanserna som format den. Så nu vet vi varför Sverige väljer att behålla begreppet "inom överskådlig framtid", dels för att bank- och inkassoföreningen bestämt det, men också för att det är alldeles för lukrativt för att ändra till en kortare eller tidsbegränsad period som Ertsborn föreslår. Allt prat om att snabbare och enklare skuldsanering skulle leda till dyrare lån och försvårande för lån är just det, prat. Bankerna säljer idag sina "dåliga" fordringar för 10 - 15 % och drar av det mot rörelseintäkterna, så det skulle inte bli annorlunda. Den enda skillanden är att inkassobranschen inte längre skulle kunna trakaserra och mjölka sina kunder i decennier och tjäna stora pengar på att köpa avskrivna skulder till "mellan - rea" priser.

Sverige har de strängaste insolvenslagarna bland OECD länderna, men Ask väljer ändå att inte se det från det perspektivet. Vi intalar oss att allt är bra och tryggt i landet lagom tills debatten hamnar i kvällsöppet och tills dess att uppdrag granskning gör ett reportage om eländet. Ramaskrik från yrkeskårer (BUS) och myndigheter (Konsumentverket & Kronofogden) samt etablerad forskning väger ju inte lika tungt som Ask remissinstanser och hur skulle det egentligen kunna bli annorlunda med det förfarandet? Att bankföreningen och inkassoföreningen är motvilliga till eventuella lättnader är väl självklart. Har ni någonsin hört Vin & Sprit AB kräva strängare lagstiftning för att komma tillrätta med folkhälsoproblem orsakade av alkaholkonsumtion eller Swedish Match som nu lanserar snus som ett sunt alternativ till rökning?

Inkasso - en lukrativ bransch i skymunda

Nyligen så presenterade SVT att svenska inkassobolag gemensamt tjänade 3 miljarder i fjol. För varje 100-lapp som omsätts så är ca 50-60 kronor ren vinst, för en del bolag så låg marginalen på 80 kronor, vilket är helt otroligt för en bransch som består av skuldmäklare. De köper in skulder för 10- 15 % av värdet i form av stockar, många gånger för en lägre peng än så, samtdidigt som inkassobolagen kräver in 100 % exklusive ränta från fordringsägaren. Det räcker med att 1 av 10 betalar så motiverar det köpen av de andra fordringarna som inte resulterar i betalning.

Inkassoverksamheten är från ett konsumentperspektiv vidrig. Upprätthålla den sk betalningsmoralen med ekonomiska sanktioner mot redan fattiga människor. Inkasso är big business och handlar inte om att göra rätt för sig. Inkassobolagen gör inte rätt för sig är de köper fordringar för 10-15% av värdet för att sedan kräva in full betalning. Har borgenären tagit en smäll på 85 - 90 % av fordran så ska inte inkassobolag kunna kräva in resterade belopp i ren profit.

Alla ska väl göra rätt för sig?

Är vi på väg mot en ny finanskris?

Den svenska ekonomin är stark och växer medans USA och stora delar av Europa befinner sig i en djup kris. Media talar gärna om att Sverige, tack vare stabila statsfinanser kan beskåda krisens härjningar från läktarplats, om nu 8 procents arbetslöshet kan ses som läktarplats?

Problemet är att Sverige har en stor bank och finansindustri som är sårbar med sina investeringar utomlands och den snabbt växande utlåningen inom Sverige där allt fler inte amorterar på sina huslån. Anders Borg pratade redan efter den senaste krisen att man hade dödsförklarat bankernas bonussystem, men det har ju visat sig att det stämmer inte. Bankerna fortsätter med sina skyhöga bonusar till VD:ar och andra nyckelpersoner.

Den svenska bankindsutrin har genom åren opponerat sig häftigt mot regleringar även när det funnits en politisk vilja och nu pratar man om amorteringskrav först om 2-3 år. Man väntar inte med att ringa polisen i flera timmar om man utsätts för pågående brott. Risken är då att problemet löst sig själv, som den gjorde på 90-talet.

Julmys i kommersialismens Sverige

Jultiden har de senaste åren förändrats, inte bara i Sverige utan även i västvärlden. Högtiden som ursprungligen handlade om vårdandet av relationer och återskapandet av brustna relationer har bytts ut mot marknadshysteri där julen reducerats till kommersialism och renodlad handel.

Harmoni och balans har ersatts av stress och ångest och media hjälper till att förmedla bilden över hur du ska fira jul, faller du på mållinjen kommer du att känna dig misslyckad. Vi är mediala varelser som är ständigt uppkopplade till etern och vi får ommedelbar information om de senaste trender och livstilsmönster som utgör normen för den stora massan. Vi trycker bort våra egna värderingar och önskningar i utbyte mot vår strävan mot konformitetens centrum, en resa utan mål då marknaden ständigt skapar nya begär genom att tilltala vår önskan om acceptans.

Människor är beredda att gå till extrema längder för att passa in i den mediala normen, plastikkirurgi för de som känner ångest och förtvivlan över fysisk otillräcklighet, digitala dejtingforum för de som inte orkar vårda relationen utan hellre börjar om. Allt är inte dåligt, men när vi rycks med i den kommersiella och mediala hetsen och inte längre förstår vilka saker som är beständiga och meningsfulla, när vi inte längre vårdar relationer till andra och till oss själva utan börjar betrakta människor och relationer som tillfälligheter, när vi inte längre arbetar med att utveckla våra egna sociala färdigheter för att allting är ersättningsbart, då behöver vi kanske stanna upp och fundera över vart vi är på väg.

Denna jul tänker jag ge bort harmoni och lugn till mina nära och kära och trycka bort medias ångestfyllda beskrivning av alla julbestyr och måsten. Till skillnad från glättiga journalister och PR-firmor vet jag vad som betyder mest för mig.

I väntan på en jämställd Kronofogdemyndighet

Nyligen var jag på en dubbelkvart och lyssnade på hur en myndighet i samband med en omorganisation drev ett jämställdhetsprojekt vars syfte var att beskriva hur man kombinerat köns - och organisationsstrategier med en process- och måluppfyllelseanalysmodell i den egna utvärderingen.

Resultatet som forskarna presenterade var strålande, myndigheten i fråga hade verkligen lyckats att få till en jämnare könsfördelning inom organisationen, med fler kvinnliga chefer och de olika verksamheterna inom myndigheterna hade tydliga organisatoriska ramar och målsättningar. Utifrån vad forskarna redovisade verkade detta vara en progressiv arbetsplats där jämställdhet och flexibilitet var nyckelorden. Man hade i högre grad strävat efter att anpassa verksamheten efter de anställdas livsvilkor i kombination med genusperspektivet.

Själv satt jag och funderade på vilken fantastisk arbetsplats detta måste vara, vilket bemötande medborgarna måste få från dessa supernöjda statliga anställda. Allt från superergonomiska arbetsytor till genusanspassade arbetstider som innebar att manliga anställda valde att börja arbeta senare för att stanna kvar längre till att kvinnor valde att börja tidigare för att gå hem tidigare, förmodligen för att hämta barnen på dagis och laga mat åt maken som stannat kvar en timme längre (jämställdhet?). Man hade även investerat ett antal miljoner i en gemensam "återhämtningsyta", en loungeliknande oas med inbjudande fåtöljer, heltäckningsmattor, abstrakt konst på väggarna (för att underlätta konversation kollegor emellan) samt en mycket exklusiv kaffe- och juicebar. En stor fruktskål som ständigt fylldes på med alla möjliga olika exotiska nyttigheter, allt för att driva upp trivselfaktorn och därmed effektiviteten.

Till slut var det någon bland åhörarna som ställde frågan, vilken myndighet är det? Förmodligen för att alla bland publiken var genast aktiva  med sina laptops och Iphones för att uppdatera sina CV i hopp om att få arbeta på denna paradismyndighet. När den ena forskaren efter viss tveksamhet svarade på frågan så hördes i perfekt sammklang ljudet av ca 100 laptoplock som stängdes igen. Den tidigare entusiasmen byttes ut mot känslor av obehag bland oss alla.

Myndigheten i fråga är en av de mest ifrågasatta, kritiserade både bland personal, media och allmänheten och trots alla tidigare positiva ord om flexibilitet och även den ashäftiga, supercoola, dyra och exklusiva "loungen" var det ingen längre bland akademikerna som tyckte att det kändes behagligt. Någon uttryckte det som att det vore som att låta köttkreatur vila på "HÄSTENS" madrasser innan slakten, man färdas liksom bekvämt på vägen mot sitt personliga helvete.

Car cash försöker rentvå och berättiga affärsverksamheten

Rebecka G. Stork, ordförande för FennoScandia Fordonskredit AB, försöker förtvivlat att ge Car Cash och liknande finansiella tjänster existensberättigande genom att ta debatt med Budget och Skuldrådgivare i Skellefteå. Hon beskriver att Car Cash vänder sig främst till alla de 800 000 människor i Sverige som är avstängda från den konventionella kreditmarknanden och att Car Cash fyller inte bara ett verkligt behov men vidare är man som kreditaktör samhällsnyttig, eftersom många skuldsatta inte kan låna av vänner och bekanta.

Det är egentligen inget fel på Car Cash och deras nischade ingång på den svenska kreditmarknanden, deras intåg belyser bara ett större systematiskt fel i vårt samhälle. Nämligen att alltför många människor som dessa typer av bolag riktar sig till lånar, inte för att konsumera utan för att kunna betala löpande räkningar och andra vardagsutgifter (tandläkare) som inte täcks av inkomsterna. Är det rimligt att svenska myndigheter och politiker lutar sig tillbaka och låter detta ske? Car Cash och andra mikrolåninstitut lånar pengar med kort avbetalningstid och därför försvarar man sig med sina exceptionella räntor och avgifter. Man pratar gärna om att man vänder sig till en grupp människor som det övriga etablissemanget vänt ryggen till. Man försöker desperat legitimera sin verksamhet inför sig själv och andra med att man fyller ett verkligt behov skapat av andra, inte att man utnyttjar människors svaga ställning och position.

Rebecka G Stork vet om att sin verksamhet är högst tvivelaktig ur ett moraliskt perspektiv, det gör de flesta aktörerna inom branscher som tjänar stora pengar på andra människors bristande valmöjligheter och låsta sociala positioner och jag belastar inte Stork för hennes entrepenörskap utan jag belastar myndigheterna och politikerna som låter hennes och liknande affärsverksamheter förverkligas.

Vi behöver en modernare trygghet

Kronofogdens nuvarande ställning i det svenska samhället har anor som går tillbaka många hundra år i tiden. Utsökningsbalken från 1734, utsökningslagen från 1877, landstatsreformen från 1917 och förstatligandet av verksamheten 1965 är exempel på dels hur gammal myndigheten i sig är, men också på hur föråldrat och illa anpassat Kronofogden och stora delar av deras regelverk är för att möta nuvarande verklighet och behov.

Dagens Kronofogdemyndighet styrs i stora delar av ett regelverk som inte bara är uråldrigt och kvarlämnor efter en annan tid, många av våra lagar är gamla och vi förkastar dem inte för den sakens skull. Men vår syn på demokrati och jämställdhet är inte densamma som den var för varken 30, 50 eller 100 år sedan, ännu mindre för 300 år sedan. Hur vi kan som samhälle låta oss i dagens moderna samhälle styras utifrån ett regelverk byggd på moralism och konservatism från en annan tidsanda, byggd för ett annat samhälle och folk, är för mig en inte bara en gåta utan högst oacceptabelt.

Gäldenärer i Sverige ska inte behandlas år 2010 som de gjorde 1734 eller 1917. Vi accepterar inte att möjligheter till arbete, lika lön och utbildning i vårt samhälle styrs av kön, status eller sexualitet  längre, därför har vi nu en mängd diskrimineringslagar som knappast fanns 1734 eller ens 1917. Utmätningslagen som kom till 1917 var aldrig tänkt att appliceras eller utnyttjas i dagens snabba och globala kredit och konsumtionssamhälle. Stora delar, alltför stora delar av den svenska insolvenslagstiftningen har sitt ursprung i ett samhälle som inte längre finns kvar, vi styrs inte längre av samma värderingar eller moral, men trots detta tvingas dagens svenska gäldenärer utsättas för antik och förlegad lagstiftning, utförd av en "modern" Kronofogdemyndighet, präglad av historiska moral - och könsuppfattningar.

Bankmän, säljare eller rådgivare?

E24 skriver om att varannan bankman har sålt eller rekommenderat produkter som kunderna inte har behov av, Bankernas interna målsättningar och krav på ökad omsättning och avkastning till aktieägarna hamnar i konflikt med att balansera kundernas behov och intresse.

Det är viktigt att konsumenter förstår att bankernas rådgivare inte längre är neutrala till kundernas behov utan styrs av organisatoriska visioner som påverkar rådgivningen och rekommendationer. Bankerna tar heller inget ansvar för det man föreslår eller säljer under täckmanteln "rådgivning". Det är ingen skillnad på stormarknadernas säljare som likt hajar cirkulerar kring kunderna vid plattskärmsavdelningen och utnyttjar  kundernas osäkerhet och bristande kunskap.

Den enda skillnanden är vid stormarknader har du som konsument 30 dagars öppet köp i de flesta fall och prisgaranti, men bankerna erbjuder inget liknande vid försäljning av deras produkter och dessutom har konsumenter inte samma förväntningar på stormarknadens säljare som på bankens rådgivare, men det bör man tydligen ha.

Sjukvården gynnar höginkomsttagare

SvD publicerar idag en artikel där två forskare, professor Anell och Gerdtham diskuterar hur sjukvårdens tillgänglighet i Sverige i hög grad påverkas av vårdtagarens inkomst. Primärvården utnyttjas av låginkomsttagare och specialistsjukvården frekventeras av höginkomsttagare. Man menar på att det är primärvården i Sverige som är underutvecklad både kompetensmässigt och resursmässigt och de med en högre inkomst väljer andra alternativ.

Samtidigt menar författarna att hälsan är relativt jämnt distribuerad bland befolkningen jämfört med andra länder, samtidigt är det bara USA och Portugal bland OECD länderna som har en större socioekonomisk snedfördelning bland vårdtagarnas läkarbesök. Flera rapporter visar att hälsa och mortalitet bland den svenska befolkningen är ojämnt fördelad vid jämförelse med andra EU länder och detta inte enbart beror på hur offentliga finanser sprids i vårdapparaten.

Det finns ett antal svenska och internationella forskningspublikationer som visar på hur hälsofördelningen bland den svenska befolkningen inte är jämt fördelad men även att Sverige ligger relativt långt ner på listan när man jämfört olika nordiska och EU länder och hur forskarna i SvD ändå konkluderar att den svenska vården är inte tillgänglig i samma utsträckning för alla utan att påverka folkhälsan är märkligt och en besynnerlig slutsats.

Lyfällans andra ansikte

Lyxfällans tidigare programledare, Charlie Söderberg är i blåsväder för att han genom sitt utbildningsföretag, "balansekonomi", säljer och paketerar högst tvivelaktiga spaformer till människor som tidigare råkat illa ut ekonomiskt. Lyxfällans tidigare profil och numera konsumentupplysare inom det välrenommerade programmet PLUS i SVT betonar å ena sidan vikten av en ekonomi i balans medans han i andra sammanhang säljer och marknadsför sparpaket som liknar pyramidspel. Enligt DN's granskning så har grundaren till Better Globe haft flera liknande projekt bakom sig tidigare och de har lett till konkurs och substantiell ekonomisk förlust för alla småsparare som aldrig fått tillbaka sina pengar.

Charlie Söderberg framstår å ena sidan som ordningsbringaren och problemlösaren för de som hamnat på obestånd men i tysthet främjar och marknadsför han riskfyllda ekonomiska projekt, som i vissa länder är olagliga och som leder till ekonomiska förluster för småspararna som lockas av drömmarna om hög avkasting. Detta är särskilt allvarligt när Charlie Söderberg använder sin position och kända profil som sakkunnig i hushållsekonomi då många människor har hög tilltro tills hans råd.

Varför måste vi lida för att dö?

Över en halv miljon svenskar är överskuldsatta, men många fler människor och barn påverkas av situationen. Lagstiftningen är inte applicerbar på mer än en promille av de överskuldsatta, men det innebär inte att alla överskuldsatta lidande svenskar inte existerar som Claes Månsson, ordförande för Svensk Inkasso gör gällande. Finansmarknanden med inkassoindustrin i spetsen har tolkningsföreträde när det gäller att beskriva hur många svenskar som lever på obestånd samt vad orsakerna är, dvs bristande betalningsmoral.

Forskning, empiri, praktiker och tusentals gäldenärers samlade vittnesmål som beskriver en annan väg in i obestånd ignoreras år efter år av beslutsfattarna. Högervindarna som blåser i europa och numer även i Sverige innebär att klyftorna kommer att öka, de svaga och utsatta kommer att bli allt mer utsatta då samhället formas i högre grad efter de som är kapabla och har resurser. En liberal obeståndspolitik bör ju vara en hjärtfråga för ett parti som moderaterna, ett parti som i högre grad består av riskkapitalister och finansfolk. Finansvärldens folk förstår om någon  dynamiken i en marknadsekonomi, hur risk och förlust hör ihop och att utanförskap inte leder till nya affärer.

Sverige är ju ett land som styrs av pragmatiker, så varför kännetecknas obeståndsdebatten av så mycket moralism och värderingar? Varför får vidskepelse och okunskap utgöra grunden för beslut när forskning finns till hands som visar på andra faktorer? Hur kan Beatrice Ask och moderaterna konkludera i sin proposition att de föreslagna åtgärderna är tillräckliga i bakgrund av allt som redovisats? Vilka resultat och vilken forskning är grunden för Beatrice Ask och moderaternas lagförslag? Hur kan ett land som Sverige som erbjuder nya vaccin gratis, så fort forskning visar på folkhälsofrämjande egenskaper plötsligt ignorera pragmatismen till förmån för vidskepelse och okunskap i denna fråga?

Moderaternas proposition är i konflikt med forskning, den vedertagna empirin och praktikerna runt om i landet som arbetar med frågan, men även regeringens särskilde utredare Jan Ertsborn. Varför är Moderaterna världsfrånvända i denna fråga och avvisar den samlade kunskapskroppen till förmån för något annat, något sämre?

Varför måste så många svenskar lida i socioekonomisk utanförskap i decennier och många gånger hela livslängden när alternativ finns? Det nuvarande systemet går inte att försvara ur ett samhällsekonomiskt eller folkhälsoperspektiv. Sverige skulle bli ett rikare och friskare land med hjälp av lagändringar som ger människor möjlighet att komma tillbaka fortare. Hundratusentals svenskar och deras familjer skulle slippa ett ibland livslångt lidande innan de slutligen dör i sviterna av marginaliseringen. Denna marginalisering är inte värdig i ett jämställt land som Sverige, så min önskan denna jul är att Beatrice Ask och moderaterna kan öppna ögonen och se vad som är verklighet för 1.5 miljoner svenskar, det är allt som behövs, sen ordnar sig resten.

Är det politikerna eller skuldindustrin som sätter agendan?

Dagens Nyheter publicerade idag en artikel om hur motioner har sitt ursprung bland lobbygrupper. Varannan rikdsagsledmot har skrivit under en motion som "särskilda" intressegrupper formulerat. Det är ytterst allvarligt att förtroendevalda politiker lämnar ifrån sig frågor om lagstiftning till grupper med särskilda intressen. Vad som är än allvarligare är att det inte sker öppet. Svensk lobbyism sker i det dolda till skillnad från den amerikanska, brittiska och franska. I dessa länder har politiker mer vett att "skylta" med vilka allianser man har med det privata näringslivet och medborgarna kan ta ställning därefter.

Det är föga förvånande att Jan Ertsborns utredning om lättnader i skuldsaneringslagen lämnas utan bifall när Beatrice Ask och Moderaterna lämnat över avgörandet till finans och inkassobranschen. Moderaterna är dessutom det enda parti som vägrat att redovisa varifrån man får större donationer. Det är inte längre osannolikt att prata i termer om köpta och rentav korrupta politiker och vänskapskorruption som har företräde framför samhällsnyttiga insatser i Sverige, det är snarare osannolikt att tro att politiker inte har privata allianser och lojaliteter som går före.

Risken för att misslyckas är stor

I dagens kredit – och konsumtionsmarknad kan man inte längre räkna med att sunt bondförnuft ska vara en garanti för att kredit och finansbolag erbjuder just dig riktade tjänster efter din förmåga och dina behov. Fler och fler företag, inklusive stormarknader tjänar nu alltmer pengar, inte på de traditionella produkterna utan på finansieringsalternativen i sig som många konsumenter använder för att köpa produkter. Köper du en soffa, eller tv på avbetalning eller kredit, så har du inte bara köpt en vara utan två, dels produkten i sig, men även den finansiella tjänsten som möjliggör att du kan lämna butiken omedelbart med varan.  

Det är inte längre enbart traditionella banker som säljer krediter och lån, utan de senaste åren har flera aktörer dykt upp med olika nischade inriktningar. Gemensamt är dock att verksamheten för utlåning och krediter i allt högre takt flyttas över till internet. Bolagen hävdar att det är kundens behov som styr utvecklingen och att det är mer kostnadseffektivt att erbjuda tjänster via internet. Faran med att alltfler transaktioner och affärer sker på internet är att konsumenter inte får tillräckligt med information om varken riskmomenten eller villkoren som följer med. GE Money bank marknadsför sina krediter och tjänster med, ”låna på dina villkor”.

På deras hemsida kan man enkelt ansöka om lån på upp till 350 000 kronor (utan säkerhet) och kunden uppmanas att göra det själv för då får man rabatt. Genom att inte ta kontakt med banken och därmed bli slippa bli upplyst om lånets alla moment (risker) så får man en rabatt på uppläggningsavgiften?  Man marknadsför krediten med ”det är ditt lån och du bestämmer”, men är detta verkligen rättvisande?

Konsumentverket behöver arbeta hårdare för att stärka konsumenternas ställning genom att exempelvis se till att finansbolag lämnar ifrån sig en generell kredit information/upplysning som beskriver produkten och bägges ansvar, innan avtal kan undertecknas. GE Money bank säger på sin hemsida att man lämnar besked om kredit inom några minuter, hur kan detta vara tillräckligt för att göra en ordentlig analys av låntagarens betalningsförmåga, inte bara nu men även 12 år framöver?  Hastigheten och analysen som görs vid kreditbedömningar lämnar mycket att önska och de professionella aktörernas systematiska slarv borde återspeglas när krediten sägs upp. Kronofogden borde som regel analysera om kredit och finansbolagen säkerställt låntagarens betalningsförmåga vid tiden då lånet beviljades. Visar analysen på brister i kreditbedömning från långivarens sida så bör minst halva beloppet förfalla.

Bankväsendet borde som regel ändra sin egen attityd och visa en större tolerans mot konsumenter som har tillfälligt nedsatt betalningsförmåga då tillfällig respit kan vara skillnaden mellan framgång eller undergång för den enskilde. Detta kräver att bankväsendet ändrar sin strategi från kortsiktiga vinster till förmån för ett fåtal aktieägare, ett perspektiv som innebär att en kris avlöser en annan, utan att man återgår till att skapa samhällsvärde för sina kunder genom att erbjuda reella tjänster som inte baseras på spekulation.

Varför budskapet inte når fram!

Kronofogdens, Finansinspektionens och Konsumentverkets välmenande råd om KPC (Koll På Cashen) nödvändigheten att hålla koll på utgifter och inkomster samt vilka fördelar det får ur ett hälsoperspektiv och livskvalité perspektiv når inte fram, i alla fall inte till de som budskapet mest riktar sig till. Forskare menar istället att dessa "goda råd" tvärtom förstärker de skillnader som finns.

Över hela jorden syns samma mönster, desto bättre socioekonomisk positionering man har desto större är chansen att man får leva ett långt och hälsosamt liv. Även i förhållandesvis jämlika Sverige är detta sanning som Folkhälsoinstitutet nyligen kunde konstatera i sin rapport. Högre socioekonomisk status möjliggör bättre kost, grönsaker, frukt samt tillgång till friskvård (gymkort och dylikt) vilket naturligtvis leder till att de har i högre grad bättre hälsa än de som har lägre socioekonomisk status. Kvinnor från medelklassen och uppåt gör oftare hälsokontroller vilket leder till att eventuell problem upptäcks i tid (bröstcancer) jämfört med deras fattigare medsystrar.

Varför ser det ut så här? Varför bryr sig inte alla om vad läkare och myndigheter som Kronofogden och Konsumentverket säger? Budskapen i sig är ju enkla och det krävs ingen högre utbildning för att begripa dem. Individer i med lägre socioekonomisk status har en tendens att vara mer pessimistiska än andra, säger Hugo Westerlund, docent och chef för enheten epidemiologi vid stressforskningsinstitutet vid Stockholms Universitet, med hänvisning till undersökningar som har visat detta. Dessutom tror de oftare att slumpen avgör liv och hälsa – att det spelar mindre roll vad man själv gör – och lägger relativt stor vikt vid nuet snarare än framtiden.

Men detta förklarar inte de underliggande orsakerna till beteendet, Varför skulle pessimism, tron på slumpen och ett korttidsperspektiv finnas oftare hos människor med låg socioekonomisk status än hos dem med hög?"
Det finns  en matematisk modell över fattigdomens moment 22 utifrån tre antaganden, enligt Iain Ramsey, den som står längst ned på samhällsstegen lever under mer utsatta förhållanden, där riskerna i miljön antingen är verkliga eller upplevda.

Dessa förhållanden motverkar positiva effekter av att leva sunt och gör därmed människor mindre benägna att lägga tid, kraft och pengar på att ändra sin livsstil. Resultatet blir ännu sämre hälsoförutsättningar i en ond cirkel.

Därför är det ingen större poäng att bara komma med allmänna käcka och kloka budskap, om samhället vill att folkhälsoklyftorna ska minska. Det är de redan privilegierade som i första hand tar till sig råden, eftersom de har mer att vinna på en sundare livsstil, relativt sett, enligt forskningen.

Information angående bloggen

Denna blogg (http://busjuridik.blogspot.com/) har nu lyckats knyta till sig ytterligare 5 forskare, 3 verksamma i Sverige och två utomlands som alla kommer att skriva gästinlägg i mån av tid exklusivt för denna bloggs läsare. Ambitionen är att knyta till fler och fler forskare och praktiker, dels i Sverige men även i Europa och resten av världen för att erbjuda ett bredare perspektiv kring obestånd. Totalt är vi nu 8 forskare och 2 BUSare som skriver.