Varför måste vi lida för att dö?

Över en halv miljon svenskar är överskuldsatta, men många fler människor och barn påverkas av situationen. Lagstiftningen är inte applicerbar på mer än en promille av de överskuldsatta, men det innebär inte att alla överskuldsatta lidande svenskar inte existerar som Claes Månsson, ordförande för Svensk Inkasso gör gällande. Finansmarknanden med inkassoindustrin i spetsen har tolkningsföreträde när det gäller att beskriva hur många svenskar som lever på obestånd samt vad orsakerna är, dvs bristande betalningsmoral.

Forskning, empiri, praktiker och tusentals gäldenärers samlade vittnesmål som beskriver en annan väg in i obestånd ignoreras år efter år av beslutsfattarna. Högervindarna som blåser i europa och numer även i Sverige innebär att klyftorna kommer att öka, de svaga och utsatta kommer att bli allt mer utsatta då samhället formas i högre grad efter de som är kapabla och har resurser. En liberal obeståndspolitik bör ju vara en hjärtfråga för ett parti som moderaterna, ett parti som i högre grad består av riskkapitalister och finansfolk. Finansvärldens folk förstår om någon  dynamiken i en marknadsekonomi, hur risk och förlust hör ihop och att utanförskap inte leder till nya affärer.

Sverige är ju ett land som styrs av pragmatiker, så varför kännetecknas obeståndsdebatten av så mycket moralism och värderingar? Varför får vidskepelse och okunskap utgöra grunden för beslut när forskning finns till hands som visar på andra faktorer? Hur kan Beatrice Ask och moderaterna konkludera i sin proposition att de föreslagna åtgärderna är tillräckliga i bakgrund av allt som redovisats? Vilka resultat och vilken forskning är grunden för Beatrice Ask och moderaternas lagförslag? Hur kan ett land som Sverige som erbjuder nya vaccin gratis, så fort forskning visar på folkhälsofrämjande egenskaper plötsligt ignorera pragmatismen till förmån för vidskepelse och okunskap i denna fråga?

Moderaternas proposition är i konflikt med forskning, den vedertagna empirin och praktikerna runt om i landet som arbetar med frågan, men även regeringens särskilde utredare Jan Ertsborn. Varför är Moderaterna världsfrånvända i denna fråga och avvisar den samlade kunskapskroppen till förmån för något annat, något sämre?

Varför måste så många svenskar lida i socioekonomisk utanförskap i decennier och många gånger hela livslängden när alternativ finns? Det nuvarande systemet går inte att försvara ur ett samhällsekonomiskt eller folkhälsoperspektiv. Sverige skulle bli ett rikare och friskare land med hjälp av lagändringar som ger människor möjlighet att komma tillbaka fortare. Hundratusentals svenskar och deras familjer skulle slippa ett ibland livslångt lidande innan de slutligen dör i sviterna av marginaliseringen. Denna marginalisering är inte värdig i ett jämställt land som Sverige, så min önskan denna jul är att Beatrice Ask och moderaterna kan öppna ögonen och se vad som är verklighet för 1.5 miljoner svenskar, det är allt som behövs, sen ordnar sig resten.

Hållbar utveckling?

I tidigare inlägg har jag diskuterat och jämfört lån & krediter med produkter som alkohol och tobak i hänseende att de alla har gemensamt att de orsakar enorm fysisk och psykisk skada för dels individen men även anhöriga och samhället. Produkter som vi vet med oss är skadliga ur ett folkhälsoperspektiv brukar i regel göras mindre tillgängliga för allmänheten genom beskattning, krav på åldersgräns och kontrollerade och certifierade centraler för inköp.

Svenskar i regel uppfattar sig själva som toleranta men även humana, vi är kända internationellt genom våra historiskt starka humanitära insatser i diverse oroliga områden i världen. Med tanke på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder så finner jag det märkligt att vi har en sådan stark och påtaglig konservatism i frågor om moral och rättvisa som inte speglar varken tiden vi lever i eller dess villkor. Nyligen så presenterade Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt ett inlägg i den offentliga debatten där hon vill se möjlighet att lagföra berusade föräldrar. Ett klokt förslag, vem kan vara för fulla föräldrar i barns närvaro?

Problemet detta medför är att vi som samhälle börjar kriminalisera beteenden som många gånger har sina rötter i sjukdom och ohälsa. Istället för att diskutera hur vi ska erbjuda både barn till berusade föräldrar och föräldrarna själva mer effektiv hjälp och vård så ska vi nu göra saken till ett polisiärt ärende där vi väljer att se extrem alkoholism som kriminellt istället för en allvarlig sjukdom som kräver helt andra instanser än rättsliga påföljder. Missförstå mig rätt, barn som far illa är aldrig acceptabelt, men hur vi bedömer dess orsaker påverkar vår moral och även rehabiliteringsmöjligheter.  

Vår moral i exempelvis överskuldsättning är många gånger inte relaterad till kausalitet (orsak) och därför blir människor marginaliserade och lämnade bakom, när vi felaktigt tillskriver och ger makt åt perifera orsaker och inte de centrala.  Svenskar köper inte hus och bilar för att medvetet misslyckas, utan deras ekonomiska risk är starkt knutet till den svenska arbetsmarknaden och finansmarknaden i övrigt. Går det dåligt för svensk industri och export (arbetsmarknanden), så speglas detta i betalningsförmågan hos individen, överskuldsättning handlar alltså i större grad om växelverkan mellan den nationella ekonomin som numera är sammanvävd med den globala ekonomin.

Svenskar litar mycket på sina banker och finansinstitut när det gäller riskbedömning och fastställandet av exempelvis boräntor och sparplaceringar (bundna eller rörliga) som ofta väljs i förhållande till det övriga ekonomiska utrymmet. Men slår bankens bedömning fel och arbetsmarknaden fallerar så står kredittagaren ensam, med all risk och utan stöd och försätts relativt snabbt i Kronofogdens åtgärder. Föreställ dig att polisen endast skulle gripa och lagföra människor som köpte narkotika och fullständigt ignorera de som sålde det, langarna, detta förhållande skulle vara otänkbart, men ändå så appliceras denna konsekvensfördelning inom obeståndspolitiken.  

 När samhällsekonomin däremot vänder så vänder den inte för alla, utan de som hamnat utanför vid tidigare kriser får helt enkelt acceptera sin situation och leva i utanförskap eftersom vi andra bedömer detta som hans eller hennes eget fel när det aldrig varit en fråga om moral utan bara om pengar. I Sverige finns det ca 1.3 miljoner människor som lever felaktigt i utanförskap för att vi bedömt deras handlade i termer av moral när det i själva verket handlar om något annat.

Pingat

Effektiv och snabb skuldsanering för konsumenter är en demokratisk nödvändighet

I takt med att det svenska samhället liksom resten av världens ekonomiers välfärd bygger på en jämn och stadig nivå av konsumtion för att säkra arbeten och skatteintäkter till staten måste vi kunna erbjuda konsumenter som hamnat på obestånd en snabb och effektiv väg ur situationen, det är inte bara en fråga om folkhälsa och samhällsbesparingar, utan även ur ett demokratiskt perspektiv så börjar den samlade vetenskapliga empirin även redogöra för att konsumenter på obestånd är inte längre fullvärdiga samhällsmedborgare med samma demokratiska rättigheter.

I sköljvattnet av kreditmarknadens framväxt kan vi se idag att betalningsanmärkningarnas användningsområde appliceras även utanför den traditionella konsumtionsmarknaden. Forskaren Lisbeth Sandvall talar om att betalningsanmärkningarna i högre grad börjar betraktas som skötsamhetsindikatorer i allmänhet för att avgöra om exempelvis en individ är pålitlig, ärlig eller skötsam, alltså kvalitéer och aspekter som det inte är avsätt att mäta och jämförbart med att en behandlande läkare diagnosticerar patienter med ADHD efter röntgen. Dvs, det finns inget samband mellan vad röntgen visar och eventuell diagnos eftersom mätmetoden är felaktig för aktuell dysfunktion.

Dock är det en sak att påpeka detta och tyvärr en annan hur samhället faktiskt ser ut och fungerar. I en kreditmarknad så är kreditförluster oundvikliga, precis som att reducera trafikolyckorna till noll och att barn kommer fortsätta ramla och göra sig illa när de leker. Vi talar om för våra barn när de ramlat och slagit sig att det inte är farligt och vi blåser lite på det onda och kanske sätter på ett bamseplåster men så skickar vi iväg dem igen.  Det vore väl förfärligt om föräldrar runt om i landet höll sina barn borta från lekplatserna efter en olycka?

Kombinationen av betalningsanmärkningarnas vidgade användningsområde med offentlighetsprincipen utgör samtidigt ett rejält demokratiskt hot för alla de människor som finns i dessa register. Förutom att i princip vara fullständigt avstängd från kreditmarknaden så oroar sig svenska gäldenärer över att de inte ska kunna få arbete eller även bli avskedade från arbetet. En del människor som jag träffat har också fått lämna föreningsuppdrag efter att andra medlemmar uppmärksammat att de haft ekonomiska problem eftersom de inte anses vara pålitliga. Livsutrymmet begränsas starkt för människor på obestånd och vi ser en allt större population växa fram i Sverige som närmast kan beskrivas och tituleras som 2:a klassens medborgare, man blir inte bara avstängd från finansiella tjänster, man blir även socialt utsatt och utstött.

Kollegor runt om i Europa förfasar sig när jag berättar om att i Sverige kan alla få reda på allt om alla, men speciellt betalningsanmärkningarnas öppenhet för den breda massan och att det är så enkelt att ta reda på detta, vi kan spionera på varandra anonymt och via exempelvis olika tjänster på nätet. Vi försvarar oss med att vi måste veta vem vi gör affärer med? Använd säkra betalningsalternativ istället.

Mattias Savemark vid Mittuniversitetet i Östersund menar att det finns en stark konsensus dimension i Sverige och detta tar sig även i uttryck i vår obeståndspolitik då vi gärna distanserar oss från de som inte beter sig som man bör och man kan även se detta på aggressiva nätkommentarer som följer uppmärksammade artiklar om obestånd. Anonyma människor reagerar med stor ilska över de som misslyckas och vill att de ska lida än mer. Savemark ser detta i högre grad som ett uttryck och ventilerade för dessa människors egna rädslor, de kommer i kontakt med något som orsakar fruktan och stark rädsla, nämligen att hamna på obestånd själva och då agerar många med aggression och inte rationellt menar han. Vi upprätthåller konsensus tänkandet genom att kraftfullt rätta alla andra i ledet, eller distansera oss från dem (guilty by association), utan att reflektera över varför vi gör detta. Vi är själva presumtiva offer och agerar våra egna - och andras poliser för det vi försöker upprätthålla, istället för att skapa en levande och vital demokrati med plats för alla. En alltför stark konsensus kan i sig själv utgöra ett hot mot demokratin säger Savemark.

Kronofogden & BUS

Det har diskuterats flitigt om Kronofogdens roll på den svenska kreditmarknaden och jag tänkte här ge min syn på saken. Jag tycker i grund och botten att Kronofogden är en bra myndighet, som princip. Jag ser hellre att staten (som principiellt ska vara neutral) hanterar fordringar istället för att låta privata aktörer ta över denna marknad.

Men detta sagt så innebär det inte att jag är nöjd eller tillfredställd med hur det nuvarande systemet fungerar. Den kanadensiska forskaren, tillika professor i mikroekonomi, Chris Robinson hävdar att Kronofogdens blotta existens på den svenska kreditmarknaden leder till att principerna i den fria marknadsekonomin går om stöpet då kreditgivare i Sverige kan ta högre risker när man vet att en myndighet som Kronofogden står beredd att i princip garantera fordran med sina "polisära" befogenheter, på skattebetalarnas krona dessutom.

Problemet med Kronofogden och det svenska systemet är att man rangordnar inte obetalda fakturor efter kreditgivarens relativa risk eller ibland rent av kriminella affärside. CSN, skatteskulder och underhållsstöd behandlas på samma sätt som SMS-lån och andra tvivelaktiga fodringar, dvs fordringar som uppstått i  lägen där den som ger ut lånet vet med sig från början att återbetalningsförmågan hos den enskilde är mycket låg.

Kronofogden med sina obegränsade resurser är unik i världen, i många länder finns det myndigheter som utmäter förfallna fodringar, men då bara en viss typ, såsom skatteskulder eller underhållsstöd. Det finns i de flesta fall inga myndigheter som är beredda att ta upp jakten på enskilda individer i frågan om misslyckade SMS-lån eller andra högrisk krediter och det förklaras delvis av att staten har en annan roll i många andra länder. Men samtidigt så kan man också påpeka att lagstiftningen som Kronofogden följer slaviskt har inte hängt med i kreditmarknadsutvecklingen, där snabba lån och konsumtion på lånade pengar har bokstavligt exploderat de sensate 10-15 åren. Kronofogdens kunder består inte enbart av CSN, Skatteverket, försäkringskassan och landstinget som det gjorde för 20 år sedan, i samband med kreditmarknadens avreglering så har Kronofogden fått en massa nya kunder från inkassobranschen som inte existerade innan och Kronofogdens regelverk har inte i samma grad anpassats efter den nya kreditmarknaden som den legaliserade utlåningsmaffian i Sverige utnyttjar skoningslöst.

Jag anser att vissa marknadskrafter inte bör ha åtkomst till Kronofogdens indrivningsapparat, vilket leder till att dessa finansbolag antingen börjar göra riktiga kreditbedömningar eller helt och hållet försvinner från marknanden. Jag anser vidare att Kronofogden inte längre bör få utmäta egendom utan att ta ansvar för de familjer/individer som de förgriper sig på. Går man in med den strängaste sortens myndighetsutövning som vi har kan man inte heller blunda för konsekvenser för besluten man är lagstiftad att utföra.

Beslut om skuldsanering skulle fattas av landets Budget - och Skuldrådgivare och vi skulle även ha möjlighet att bevilja kommunala saneringslån till riksränta för att underlätta så att människor inte hamnar i ett långvarigt utanförskap. Budget - och skuldrådgivare ska inte vara en tyst rådgivande instans, vi ska ta större ansvar för de klienter vi träffar och som är motiverade, genom att representera dem i förhandlingar och domstol om nödvändigt. Att utarbeta en tydlig plan, dels en kortsiktig men även en långsiktig. Mattias Savemark vid Mittuniversitetet Östersund, har ett förslag om en 6-stegs process för budget - och skuldrådgivare som även innefattar en budget byggd på mänsklig värdighet. Denna 6-stegs process innehåller handfasta metoder och gemensamma begrepp om hur vi ska gå från att bli åhörare till deltagare och engagera oss i de människor som behöver oss.

Sammanfattningsvis så behöver den breda allmänheten i Sverige utbildas i att ett bredare utbud av verktyg för att rehabilitera människor från obestånd inte står i konflikt med deras egen filosofi eller livsföring. Vi vill bara utöka individers civila rättigheter som idag inte står i proportion till deras risktagande vid finansiella åtaganden. Här har Konsumentverket en viktigt roll, de bör aktivt arbeta med att utbilda människor och praktiker i Sverige om hur det faktiskt står till och inte bara vidarebeforda den accepterade verkligheten. Konsumentverket borde driva frågan hårdare genom att ge oss Budget - och Skuldrådgivare mer goda argument (genom forskning) som kan leda till en förändring av saker samtidigt som de borde arbeta mycket mer aktivt med en enhetlig utbildning för de som arbetar inom området.