I tidigare inlägg har jag diskuterat och jämfört lån & krediter med produkter som alkohol och tobak i hänseende att de alla har gemensamt att de orsakar enorm fysisk och psykisk skada för dels individen men även anhöriga och samhället. Produkter som vi vet med oss är skadliga ur ett folkhälsoperspektiv brukar i regel göras mindre tillgängliga för allmänheten genom beskattning, krav på åldersgräns och kontrollerade och certifierade centraler för inköp.
Svenskar i regel uppfattar sig själva som toleranta men även humana, vi är kända internationellt genom våra historiskt starka humanitära insatser i diverse oroliga områden i världen. Med tanke på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder så finner jag det märkligt att vi har en sådan stark och påtaglig konservatism i frågor om moral och rättvisa som inte speglar varken tiden vi lever i eller dess villkor. Nyligen så presenterade Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt ett inlägg i den offentliga debatten där hon vill se möjlighet att lagföra berusade föräldrar. Ett klokt förslag, vem kan vara för fulla föräldrar i barns närvaro?
Problemet detta medför är att vi som samhälle börjar kriminalisera beteenden som många gånger har sina rötter i sjukdom och ohälsa. Istället för att diskutera hur vi ska erbjuda både barn till berusade föräldrar och föräldrarna själva mer effektiv hjälp och vård så ska vi nu göra saken till ett polisiärt ärende där vi väljer att se extrem alkoholism som kriminellt istället för en allvarlig sjukdom som kräver helt andra instanser än rättsliga påföljder. Missförstå mig rätt, barn som far illa är aldrig acceptabelt, men hur vi bedömer dess orsaker påverkar vår moral och även rehabiliteringsmöjligheter.
Vår moral i exempelvis överskuldsättning är många gånger inte relaterad till kausalitet (orsak) och därför blir människor marginaliserade och lämnade bakom, när vi felaktigt tillskriver och ger makt åt perifera orsaker och inte de centrala. Svenskar köper inte hus och bilar för att medvetet misslyckas, utan deras ekonomiska risk är starkt knutet till den svenska arbetsmarknaden och finansmarknaden i övrigt. Går det dåligt för svensk industri och export (arbetsmarknanden), så speglas detta i betalningsförmågan hos individen, överskuldsättning handlar alltså i större grad om växelverkan mellan den nationella ekonomin som numera är sammanvävd med den globala ekonomin.
Svenskar litar mycket på sina banker och finansinstitut när det gäller riskbedömning och fastställandet av exempelvis boräntor och sparplaceringar (bundna eller rörliga) som ofta väljs i förhållande till det övriga ekonomiska utrymmet. Men slår bankens bedömning fel och arbetsmarknaden fallerar så står kredittagaren ensam, med all risk och utan stöd och försätts relativt snabbt i Kronofogdens åtgärder. Föreställ dig att polisen endast skulle gripa och lagföra människor som köpte narkotika och fullständigt ignorera de som sålde det, langarna, detta förhållande skulle vara otänkbart, men ändå så appliceras denna konsekvensfördelning inom obeståndspolitiken.
När samhällsekonomin däremot vänder så vänder den inte för alla, utan de som hamnat utanför vid tidigare kriser får helt enkelt acceptera sin situation och leva i utanförskap eftersom vi andra bedömer detta som hans eller hennes eget fel när det aldrig varit en fråga om moral utan bara om pengar. I Sverige finns det ca 1.3 miljoner människor som lever felaktigt i utanförskap för att vi bedömt deras handlade i termer av moral när det i själva verket handlar om något annat.
Pingat
Pingat
