I takt med att det svenska samhället liksom resten av världens ekonomiers välfärd bygger på en jämn och stadig nivå av konsumtion för att säkra arbeten och skatteintäkter till staten måste vi kunna erbjuda konsumenter som hamnat på obestånd en snabb och effektiv väg ur situationen, det är inte bara en fråga om folkhälsa och samhällsbesparingar, utan även ur ett demokratiskt perspektiv så börjar den samlade vetenskapliga empirin även redogöra för att konsumenter på obestånd är inte längre fullvärdiga samhällsmedborgare med samma demokratiska rättigheter.
I sköljvattnet av kreditmarknadens framväxt kan vi se idag att betalningsanmärkningarnas användningsområde appliceras även utanför den traditionella konsumtionsmarknaden. Forskaren Lisbeth Sandvall talar om att betalningsanmärkningarna i högre grad börjar betraktas som skötsamhetsindikatorer i allmänhet för att avgöra om exempelvis en individ är pålitlig, ärlig eller skötsam, alltså kvalitéer och aspekter som det inte är avsätt att mäta och jämförbart med att en behandlande läkare diagnosticerar patienter med ADHD efter röntgen. Dvs, det finns inget samband mellan vad röntgen visar och eventuell diagnos eftersom mätmetoden är felaktig för aktuell dysfunktion.
Dock är det en sak att påpeka detta och tyvärr en annan hur samhället faktiskt ser ut och fungerar. I en kreditmarknad så är kreditförluster oundvikliga, precis som att reducera trafikolyckorna till noll och att barn kommer fortsätta ramla och göra sig illa när de leker. Vi talar om för våra barn när de ramlat och slagit sig att det inte är farligt och vi blåser lite på det onda och kanske sätter på ett bamseplåster men så skickar vi iväg dem igen. Det vore väl förfärligt om föräldrar runt om i landet höll sina barn borta från lekplatserna efter en olycka?
Kombinationen av betalningsanmärkningarnas vidgade användningsområde med offentlighetsprincipen utgör samtidigt ett rejält demokratiskt hot för alla de människor som finns i dessa register. Förutom att i princip vara fullständigt avstängd från kreditmarknaden så oroar sig svenska gäldenärer över att de inte ska kunna få arbete eller även bli avskedade från arbetet. En del människor som jag träffat har också fått lämna föreningsuppdrag efter att andra medlemmar uppmärksammat att de haft ekonomiska problem eftersom de inte anses vara pålitliga. Livsutrymmet begränsas starkt för människor på obestånd och vi ser en allt större population växa fram i Sverige som närmast kan beskrivas och tituleras som 2:a klassens medborgare, man blir inte bara avstängd från finansiella tjänster, man blir även socialt utsatt och utstött.
Kollegor runt om i Europa förfasar sig när jag berättar om att i Sverige kan alla få reda på allt om alla, men speciellt betalningsanmärkningarnas öppenhet för den breda massan och att det är så enkelt att ta reda på detta, vi kan spionera på varandra anonymt och via exempelvis olika tjänster på nätet. Vi försvarar oss med att vi måste veta vem vi gör affärer med? Använd säkra betalningsalternativ istället.
Mattias Savemark vid Mittuniversitetet i Östersund menar att det finns en stark konsensus dimension i Sverige och detta tar sig även i uttryck i vår obeståndspolitik då vi gärna distanserar oss från de som inte beter sig som man bör och man kan även se detta på aggressiva nätkommentarer som följer uppmärksammade artiklar om obestånd. Anonyma människor reagerar med stor ilska över de som misslyckas och vill att de ska lida än mer. Savemark ser detta i högre grad som ett uttryck och ventilerade för dessa människors egna rädslor, de kommer i kontakt med något som orsakar fruktan och stark rädsla, nämligen att hamna på obestånd själva och då agerar många med aggression och inte rationellt menar han. Vi upprätthåller konsensus tänkandet genom att kraftfullt rätta alla andra i ledet, eller distansera oss från dem (guilty by association), utan att reflektera över varför vi gör detta. Vi är själva presumtiva offer och agerar våra egna - och andras poliser för det vi försöker upprätthålla, istället för att skapa en levande och vital demokrati med plats för alla. En alltför stark konsensus kan i sig själv utgöra ett hot mot demokratin säger Savemark.
