Risken för att misslyckas är stor

I dagens kredit – och konsumtionsmarknad kan man inte längre räkna med att sunt bondförnuft ska vara en garanti för att kredit och finansbolag erbjuder just dig riktade tjänster efter din förmåga och dina behov. Fler och fler företag, inklusive stormarknader tjänar nu alltmer pengar, inte på de traditionella produkterna utan på finansieringsalternativen i sig som många konsumenter använder för att köpa produkter. Köper du en soffa, eller tv på avbetalning eller kredit, så har du inte bara köpt en vara utan två, dels produkten i sig, men även den finansiella tjänsten som möjliggör att du kan lämna butiken omedelbart med varan.  

Det är inte längre enbart traditionella banker som säljer krediter och lån, utan de senaste åren har flera aktörer dykt upp med olika nischade inriktningar. Gemensamt är dock att verksamheten för utlåning och krediter i allt högre takt flyttas över till internet. Bolagen hävdar att det är kundens behov som styr utvecklingen och att det är mer kostnadseffektivt att erbjuda tjänster via internet. Faran med att alltfler transaktioner och affärer sker på internet är att konsumenter inte får tillräckligt med information om varken riskmomenten eller villkoren som följer med. GE Money bank marknadsför sina krediter och tjänster med, ”låna på dina villkor”.

På deras hemsida kan man enkelt ansöka om lån på upp till 350 000 kronor (utan säkerhet) och kunden uppmanas att göra det själv för då får man rabatt. Genom att inte ta kontakt med banken och därmed bli slippa bli upplyst om lånets alla moment (risker) så får man en rabatt på uppläggningsavgiften?  Man marknadsför krediten med ”det är ditt lån och du bestämmer”, men är detta verkligen rättvisande?

Konsumentverket behöver arbeta hårdare för att stärka konsumenternas ställning genom att exempelvis se till att finansbolag lämnar ifrån sig en generell kredit information/upplysning som beskriver produkten och bägges ansvar, innan avtal kan undertecknas. GE Money bank säger på sin hemsida att man lämnar besked om kredit inom några minuter, hur kan detta vara tillräckligt för att göra en ordentlig analys av låntagarens betalningsförmåga, inte bara nu men även 12 år framöver?  Hastigheten och analysen som görs vid kreditbedömningar lämnar mycket att önska och de professionella aktörernas systematiska slarv borde återspeglas när krediten sägs upp. Kronofogden borde som regel analysera om kredit och finansbolagen säkerställt låntagarens betalningsförmåga vid tiden då lånet beviljades. Visar analysen på brister i kreditbedömning från långivarens sida så bör minst halva beloppet förfalla.

Bankväsendet borde som regel ändra sin egen attityd och visa en större tolerans mot konsumenter som har tillfälligt nedsatt betalningsförmåga då tillfällig respit kan vara skillnaden mellan framgång eller undergång för den enskilde. Detta kräver att bankväsendet ändrar sin strategi från kortsiktiga vinster till förmån för ett fåtal aktieägare, ett perspektiv som innebär att en kris avlöser en annan, utan att man återgår till att skapa samhällsvärde för sina kunder genom att erbjuda reella tjänster som inte baseras på spekulation.

Dags att rycka undan finans-sveriges snuttefilt

Trots att banker och finansinstitut kan komma till staten och politiker för att få diverse "hjälppaket" när marknadsekonomin upplever en hicka eller en långvarig förkylning så tillämpar inte finansvärlden detta synsätt på sina egna kunder, dvs konsumenterna, du och jag.

Hamnar vi på obestånd finns inga räddningspaket eller fallskärmar beredda att utlösa, tvärtom så belastas vi med restriktioner och sanktioner av borgenärskollektivets snuttefilt, Kronofogden. Banker och finansbolag ska gång på gång räddas av svenska skattebetalare och vi ska även hjälpa andra EU länder när deras ekonomi trasslar, för vi förstår vikten på ett mikro - och makroekonomiskt perspektiv vilka konsekvenser det får annars. Överskuldsättning drabbar inte banker och finansbolag på samma sätt som det gör mot enskilda konsumenter och deras familjer. I bankvärlden finns inget personligt ansvar när riskerna blivit för höga och minusresultaten rullar in, utan likt meteorologer pratar man i abstrakta termer om marknadsvindar och andra olyckliga omständigheter som orsaker.

En kris leder bara till en annan för i bank och finansvärlden belönas man för att ta höga risker, det ligger i deras natur att tjäna så mycket pengar som det går, men man straffas inte när det går dåligt för att riskerna varit orimliga, då går man bara vidare inom organisationen eller hoppar till nästa uppdrag. Eftersom detta med hög risk är kutym inom branschen finns det sällan någon att peka finger på eftersom det är ett systemfel, alla inblandade är ansvariga. Banker och finansbolag får ta stora, enorma risker men vet att staten löser ut dem om det går dåligt utan krav på utredning eller ansvarskrävande. Konsumenternas riskförhållande är detsamma men konsekvensen för oss är en helt annan eftersom finanssverige har snuttefilten Kronofogden som finns där, väntande om det skulle gå fel.

Hållbar utveckling?

I tidigare inlägg har jag diskuterat och jämfört lån & krediter med produkter som alkohol och tobak i hänseende att de alla har gemensamt att de orsakar enorm fysisk och psykisk skada för dels individen men även anhöriga och samhället. Produkter som vi vet med oss är skadliga ur ett folkhälsoperspektiv brukar i regel göras mindre tillgängliga för allmänheten genom beskattning, krav på åldersgräns och kontrollerade och certifierade centraler för inköp.

Svenskar i regel uppfattar sig själva som toleranta men även humana, vi är kända internationellt genom våra historiskt starka humanitära insatser i diverse oroliga områden i världen. Med tanke på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder så finner jag det märkligt att vi har en sådan stark och påtaglig konservatism i frågor om moral och rättvisa som inte speglar varken tiden vi lever i eller dess villkor. Nyligen så presenterade Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt ett inlägg i den offentliga debatten där hon vill se möjlighet att lagföra berusade föräldrar. Ett klokt förslag, vem kan vara för fulla föräldrar i barns närvaro?

Problemet detta medför är att vi som samhälle börjar kriminalisera beteenden som många gånger har sina rötter i sjukdom och ohälsa. Istället för att diskutera hur vi ska erbjuda både barn till berusade föräldrar och föräldrarna själva mer effektiv hjälp och vård så ska vi nu göra saken till ett polisiärt ärende där vi väljer att se extrem alkoholism som kriminellt istället för en allvarlig sjukdom som kräver helt andra instanser än rättsliga påföljder. Missförstå mig rätt, barn som far illa är aldrig acceptabelt, men hur vi bedömer dess orsaker påverkar vår moral och även rehabiliteringsmöjligheter.  

Vår moral i exempelvis överskuldsättning är många gånger inte relaterad till kausalitet (orsak) och därför blir människor marginaliserade och lämnade bakom, när vi felaktigt tillskriver och ger makt åt perifera orsaker och inte de centrala.  Svenskar köper inte hus och bilar för att medvetet misslyckas, utan deras ekonomiska risk är starkt knutet till den svenska arbetsmarknaden och finansmarknaden i övrigt. Går det dåligt för svensk industri och export (arbetsmarknanden), så speglas detta i betalningsförmågan hos individen, överskuldsättning handlar alltså i större grad om växelverkan mellan den nationella ekonomin som numera är sammanvävd med den globala ekonomin.

Svenskar litar mycket på sina banker och finansinstitut när det gäller riskbedömning och fastställandet av exempelvis boräntor och sparplaceringar (bundna eller rörliga) som ofta väljs i förhållande till det övriga ekonomiska utrymmet. Men slår bankens bedömning fel och arbetsmarknaden fallerar så står kredittagaren ensam, med all risk och utan stöd och försätts relativt snabbt i Kronofogdens åtgärder. Föreställ dig att polisen endast skulle gripa och lagföra människor som köpte narkotika och fullständigt ignorera de som sålde det, langarna, detta förhållande skulle vara otänkbart, men ändå så appliceras denna konsekvensfördelning inom obeståndspolitiken.  

 När samhällsekonomin däremot vänder så vänder den inte för alla, utan de som hamnat utanför vid tidigare kriser får helt enkelt acceptera sin situation och leva i utanförskap eftersom vi andra bedömer detta som hans eller hennes eget fel när det aldrig varit en fråga om moral utan bara om pengar. I Sverige finns det ca 1.3 miljoner människor som lever felaktigt i utanförskap för att vi bedömt deras handlade i termer av moral när det i själva verket handlar om något annat.

Pingat